Pirater och vakttorn – när det fanns "moros en la costa"

← Alla berättelser om pirater och smugglare

"No hay moros en la costa"

Spanjorerna säger fortfarande "no hay moros en la costa" – "det finns inga morer på kusten" – när de menar att kusten är klar. Uttrycket kommer från de århundraden då folk vid Medelhavet levde i skräck för skepp från Nordafrika. När en vaktman i ett torn såg främmande segel fanns det "moros en la costa", och då gällde det att ta sig i säkerhet.

Hotet var mycket verkligt. Efter att Granada fallit 1492 flydde många muslimer från Andalusien till Nordafrika. År 1516 tog bröderna Oruç och Hayreddin Barbarossa makten i Alger, och staden kom under Osmanska riket. Alger, Tunis och Tripoli – på spanska los Estados berberiscos, på svenska Barbareskstaterna – blev baser för kapare (corsarios), som anföll fartyg och kuststäder i Spanien, Italien och ända upp till Island. Kriget mellan kristna och muslimska makter i Medelhavet fördes på så sätt också som ett krig mot vanligt folk på kusten.

Det var inte bara guld som piraterna var ute efter. Målet var människor: fiskare, bönder, kvinnor och barn, som kunde säljas som slavar eller friköpas mot pengar. Enligt spanska Wikipedia var många av dem som seglade med flyktingar från Andalusien, som kände kusten, språket och stigarna. De gick i land om natten, anföll en gård eller en by och var borta igen innan soldaterna hann fram.

Det gick för övrigt åt båda hållen. Spanska, italienska och maltesiska kapare tog också muslimska fångar på havet och längs Nordafrikas kust, och slavar såldes även i spanska städer. Det här är historien sedd från vår kust.

Räderna på Costa Tropical

Den granadinska kusten var särskilt utsatt. Den var glest befolkad, Afrikas kust ligger bara omkring 200 km bort, och i inlandet bodde moriskerna – de muslimer som hade tvingats låta döpa sig. Myndigheterna fruktade att de hjälpte piraterna. Under moriskernas uppror 1568–1571 stred enligt spanska källor flera tusen turkar och berber från Nordafrika på upprorsmännens sida.

• Almuñécar, 1526: Den 6 oktober 1526 gav kejsar Karl V och hans mor, drottning Johanna, Almuñécar stadens vapen. Enligt traditionen var det ett tack för att stadens folk hade slagit tillbaka ett anfall från berberpirater. Själva striden har vi inte kunnat hitta beskriven i källorna. År 2026 firade staden 500-årsjubileet för stadsvapnet.
• La Herradura, från 1526: Enligt spanska Wikipedia var viken helt avfolkad från 1526. Folk bodde bara inåt landet längs Río Jate, eftersom viken var ett omtyckt gömställe för korsarerna.
• Castell de Ferro, 1560: Enligt en spansk forskningsbok om korsarer (¡Ah de la nave!) gick moriska korsarer i land vid Castell de Ferro 1560. Stadsarkivet i Granada nämner Castell de Ferro, Motril och Salobreña som platser där turkiska skepp och soldater flera gånger gick i land.
• Motril, 1620: Korsarer hade plundrat Adra längre österut, men Motril slog tillbaka dem under ledning av Luis de Paniza Ladrón de Guevara, som var överste för kustens försvar.

Fången i Alger – och friköpt

Den amerikanske historikern Robert C. Davis har uppskattat att korsarerna mellan 1530 och 1780 förde mellan 1 och 1,25 miljoner européer till Nordafrika. Siffran är omdiskuterad, och andra historiker menar att den är lägre, men alla är överens om att det rörde sig om många hundra tusen. Hur många som togs just på vår kust vet ingen.

I Alger såldes fångarna på marknaden. Några fick ro på galärerna, andra arbetade i hus och trädgårdar. Om natten låstes de in i stora fängelser som spanjorerna kallade baños. Den som hade en familj med pengar kunde hoppas på att bli friköpt. Två katolska ordnar, trinitarierna och mercedarierna, samlade in pengar i Spanien och reste till Alger för att förhandla loss fångarna. En sådan resa kallades en redención, en "återlösning".

Den mest berömda fången är Miguel de Cervantes, som senare skrev Don Quijote. Den 26 september 1575 togs hans skepp av korsarer utanför Barcelona, och han satt fem år i Alger och försökte fly fyra gånger. År 1580 friköptes han av trinitarierna. Han skrev själv en pjäs om livet som fånge, El trato de Argel, och han begravdes enligt egen önskan hos trinitarierna i Madrid.

Varför städerna ligger uppe på kullarna

Titta på Almuñécar, Salobreña och Castell de Ferro: de gamla stadsdelarna ligger uppe på en klippa med en borg högst upp, inte nere vid stranden. Städerna var byggda så redan på morernas tid, men under piraternas århundraden var det livsviktigt. När larmet gick flydde folk från fälten och in bakom murarna.

• Almuñécar hade sin borg, Castillo de San Miguel, och Karl V lät bygga om den till en stor fästning.
• Salobreña ligger fortfarande tätt intill borgklippan. Se Salobreña.
• Motril låg inåt landet bakom en mur med två portar, Castell de Ferro-porten och Granadaporten. Till och med huvudkyrkan, Iglesia Mayor de la Encarnación, byggdes som en fästning med grova murar och ett torn som ett borgtorn.
• Nerja hade kanoner i Torre de los Guardas där Balcón de Europa ligger i dag, och alla invånare var skyldiga att äga vapen. Se Nerjagrottorna och Balcón de Europa.

Stränderna där vi badar i dag var då tomma. Först på 1800-talet, när faran var över, flyttade folk på allvar ner till vattnet.

Kedjan av vakttorn

Redan morerna hade vakttorn längs kusten. Efter 1492 byggde de kristna kungarna vidare, och framför allt under Filip II på 1500-talet uppfördes torn längs hela kusten, så att varje torn kunde se nästa. Tornen kallas torres vigía (vakttorn), atalayas eller torres almenaras – efter det arabiska ordet för en plats där man tänder eld.

Rök om dagen, eld om natten

I varje torn bodde två eller tre torreros, vaktmän. Enligt Junta de Andalucías kulturarvsguide rapporterade de fientliga fartyg med röksignaler om dagen (ahumadas) och eld om natten. Nästa torn upprepade signalen, och på så sätt gick larmet längs kusten och upp till städerna mycket snabbare än en ryttare. Mellan tornen patrullerade beridna vakter längs stranden, och städernas folk kunde kallas ut till försvar.

De flesta torn ser likadana ut: runda och lite konformade, 10–12 meter höga, byggda av natursten. Den nedersta delen är massiv. Dörren sitter 5–7 meter upp, och man kom in via en stege som vaktmännen drog upp efter sig. Ovanför dörren sitter en liten utbyggnad, en matacán, varifrån man kunde kasta stenar eller skjuta ner på angripare. Inne fanns ett rum med eldstad, och högst upp en platt takterrass där elden tändes.

Karl III och de stora forten

År 1764 gjorde kung Karl III en ny plan för försvaret av kusten i det gamla kungariket Granada. Gamla torn rustades upp, och nya, större fort med kanoner – baterías – byggdes vid de vikar där piraterna helst gick i land. Från den tiden är Castillo de La Herradura (1771), Torre del Diablo (ca 1766), Torreón de Taramay och Fuerte de Carchuna.

När faran var över

År 1816 bombarderade en brittisk-nederländsk flotta Alger, och 1830 erövrade Frankrike staden. Därmed var piraternas tid slut. Tornen förlorade sin betydelse, men många användes vidare av Carabineros, tullvakterna som inrättades 1829 för att fånga smugglare – läs mer i Smugglarna på kusten. Alla tornen är i dag skyddade som Bien de Interés Cultural.

Förlisningen i La Herradura 1562

Den största katastrofen på vår kust under piraternas tid orsakades inte av piraterna, utan av vädret. På morgonen den 19 oktober 1562 sökte en spansk flotta på 28 galärer under Juan de Mendoza skydd i viken vid La Herradura. Den var på väg från Málaga till de spanska städerna Oran och Mers-el-Kébir i Algeriet, som hotades av Alger. En våldsam storm från sydväst kastade galärerna mot klipporna vid Punta de la Mona. 25 fartyg sjönk, och omkring 5.000 människor drunknade, även Mendoza själv. Bara tre galärer kom undan. Cervantes nämner olyckan i Don Quijote. Historien berättas i museet Museo 1562 på Castillo de La Herradura – se också havet vid La Herradura.

Sägner och namn

Om tornen finns det också berättelser som inte är historia:

• Torre de la Rijana har enligt en lokal sägen fått sitt namn efter två moriska prinsessor, Harra och Hanna. Det är en legend – vi har inte hittat något som bekräftar den.
• Torre del Diablo, "Djävulens torn", kallas också Torre de las Golondrinas ("Svalornas torn") och Torre de la Cabria. Varför det har fått sitt djävulsnamn har vi inte kunnat ta reda på.
• Om piratskatter på kusten, se Cueva del Tesoro – grottan öster om Málaga där sägnen säger att en skatt ligger gömd.

Tidslinje

Det här kan du se i dag: tornen från väster till öster

Här är de torn och fort som står kvar i dag och som du kan se från vägen eller gå fram till. Avstånden är bilavstånd från Playa Tropical. Du kan inte komma in i tornen – dörrarna sitter högt upp, och flera står på privat mark.

Torre de Maro – Nerja (28 km, 32 min)

Ett välbevarat, 11 meter högt torn från 1500-talet på en klipphylla öster om byn Maro, i naturparken Acantilados de Maro-Cerro Gordo. Här har du utsikt över kusten åt båda hållen. Parkera vid Maro och gå längs stigen – enligt guiden EsNerja tar det ca 10 minuter. Lite längre österut låg Torre del Río de la Miel på kanten av en brant ovanför stranden Las Alberquillas. Havet hade gnagt på det i årtionden, och den 5 februari 2026 rasade de sista resterna under en storm.

Öster om Maro står Torre del Pino (på privat mark) och Torre Caleta på klipporna ovanför stranden Cantarriján. Torre Caleta kan du se från Cerro Gordo och ända från Balcón de Europa i Nerja.

Torre de Cerro Gordo – La Herradura (13 km, 20 min)

Det bästa tornet att gå fram till. Det står längst ut på udden Punta de Cerro Gordo, som stänger La Herradura-viken mot väster. Det är 10,5 meter högt, byggt i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet på platsen för ett äldre moriskt torn. Det skulle skydda viken och stranden Cantarriján, och på 1800-talet använde Carabineros det som utkiksplats. Från tornet kan du enligt Junta de Andalucía se ända från Salobreña till Torrox-Costa.

Junta de Andalucías markerade led Sendero Torre de Cerro Gordo börjar vid utsiktsplatsen Mirador de Cerro Gordo. Det är en rundtur på 2 km, ca 40 minuter, medelsvår. Stigen går ner förbi tornet, vidare ner över mer ojämn terräng med utsikt över viken och upp igen genom en tallskog. Höjdskillnaden är ca 150 meter. Håll utkik efter stenbockar (cabra montés) – de lever på klipporna. Vill du inte gå hela turen kan du bara gå ner till tornet och tillbaka samma väg.

Punta de la Mona och Castillo de La Herradura (10 km, 16–18 min)

På udden öster om La Herradura stod redan 1567 ett vakttorn, "de La Rábita". Tornet är av moriskt ursprung och byggdes om enligt Karl III:s plan 1767–1773. Det hade upp till tre vaktmän men inga kanoner. På 1990-talet byggdes det om till fyren Faro de Punta de la Mona, med lykta och en utvändig trappa (källorna anger 1990 eller 1992). OpenStreetMap visar parkeringsplatser i bebyggelsen Punta de la Mona nära fyren.

Castillo de La Herradura nere vid strandpromenaden är ingen medeltida borg, utan ett kanonfort för fyra kanoner, ritat av ingenjören José Crame 1765 och färdigt 1771. Det skulle hindra pirater från att gå i land i viken och skydda bönder och fiskare. Senare höll Carabineros och till sist Guardia Civil till här fram till 2002. Kommunen restaurerade fortet 2007–2011, och 2021 öppnade Museo 1562 La Furia del Mar om förlisningen 1562. Enligt Almuñécars turistbyrås översikt från november 2025 har det öppet onsdag–söndag kl. 10–14 och 16–19. Entréavgiften har vi inte kunnat bekräfta – fråga på turistbyrån.

Torre de Velilla – precis vid Playa Tropical (under 1 km)

Det närmaste tornet står bara ca 600 meter från Playa Tropical fågelvägen, på kullen bakom den västra änden av Velilla-stranden, mellan villorna vid Calle Torrepinos. Det är 12 meter högt och har fortfarande hela sin höjd, med dörren 7 meter upp och en liten utbyggnad ovanför den. Runt omkring finns ett räcke och utsikt över havet. Vi har inte hittat något säkert årtal för när det byggdes. Du kan gå dit på ca 15 minuter, men den sista biten går uppför branta villagator.

Torre del Granizo och Torreón de Taramay – Velilla-Taramay (2 km, 5 min)

I den östra änden av Velilla står två torn. Torre del Granizo är ett fyrkantigt moriskt torn från 1300-talet, gömt mellan husen på kullen, med en informationsskylt. Nere vid stranden Playa del Tesorillo står Torreón de Taramay, ett hästskoformat fort från tiden efter 1764 för två kanoner. Enligt Wikipedia tog britterna med sig kanonerna under kriget mot Napoleon. Fortet är privat och används som sommarhus, så du ser det från stranden och promenaden. Det finns strandbarer vid Playa del Tesorillo.

Torre de Enmedio och Torre del Diablo – Playa de Cabria (7 km, 15 min)

På klippan Las Golondrinas ovanför stranden Playa de Cabria, öster om Almuñécar, står två torn sida vid sida: resterna av det medeltida Torre de Enmedio och det nyare Torre del Diablo, byggt omkring 1766 för att ersätta det. Torre del Diablo är 10,5 meter högt och hade en korpral och två vaktmän. Från 1839 bodde Carabineros där. Du ser båda tornen från N-340. OpenStreetMap visar stigar upp från bebyggelsen ovanför, men den sista biten är brant, och vi har inte själva gått den.

Torre del Cambrón – Salobreña (8 km, 14 min)

Ett slankt moriskt torn, bara 3,9 meter i diameter och 10,5 meter högt. Det byggdes på ca 2 meter på 1500-talet. Från tornet kunde man se både Velilla och hela Guadalfeo-dalen. I dag står det i trädgården vid Hotel Salobreña (i OpenStreetMap: Hotel Salobreña Suites) vid N-340, och du kan se toppen av det från vägen och från hotellets parkering. Om man som icke-gäst får gå in i trädgården vet vi inte – fråga i receptionen. Efteråt kan du köra vidare till borgen i Salobreña.

Fuerte de Carchuna – Motril (30 km, 32 min)

Ett kanonfort från Karl III:s tid, byggt omkring 1777 eller 1783 (källorna är oense) precis vid stranden Playa de Carchuna. Det har samma form som fortet i La Herradura. Under inbördeskriget använde Francos sida fortet som fängelse, och i maj 1938 befriade en republikansk specialstyrka ca 300 fångar härifrån. Du kan se fortet utifrån. Vad det används till invändigt i dag, och om det har öppet, har vi inte kunnat bekräfta. Lite längre österut står Torre del Llano och Torre del Zambullón vid Calahonda.

Torre de la Rijana och Castell de Ferro (33–37 km, 35–40 min)

Torre de la Rijana står på en klippa mellan två små vikar, La Rijana och La Rijanilla, precis vid N-340. Klippan var befäst redan under kalifatets tid (900–1000-talet), och tornet är från slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet, byggt ovanpå äldre murar. I dag är det en liten, instabil ruin, bara ca 3,5 meter hög. Stranden blev känd efter filmen Al sur de Granada (2003). Det finns parkering vid vägen och en strandbar enligt OpenStreetMap. Gå inte ända ut på klippan vid ruinen – den är skör, och kanten är brant.

Ett par kilometer längre fram ligger Castell de Ferro med resterna av en morisk borg på kullen ovanför byn. Byn var enligt spanska Wikipedia nästan avfolkad under piraternas tid. Runt Castell de Ferro står flera torn tätt: Torre de Cambriles, Torre de la Estancia och Torre del Zambullón.

Bilturen: tornen längs N-340

Den gamla kustvägen N-340 följer kusten tätt, medan motorvägen A-7 går i tunnlar längre upp. Ta den gamla vägen, så ser du tornen. Hela sträckan från Maro till Castell de Ferro är ca 70 km och tar ca 1½ timme utan stopp – med stopp och promenader blir det en hel dag. Vi föreslår att du delar upp den i två:

N-340 är smal och slingrig vid Cerro Gordo och mellan Calahonda och Castell de Ferro. Det finns få ställen att stanna, så stanna bara på parkeringar och utsiktsplatser. Håll koll på hastigheten – se hastighetskontroller.

Så tar du dig dit

Med bil

• Torre de Cerro Gordo: Kör längs N-340 mot La Herradura och vidare mot Nerja. Ta avfarten mot Cerro Gordo och följ vägen upp till Mirador de Cerro Gordo. Ca 13 km, 20 minuter. Det finns en parkering vid utsiktsplatsen (gratis enligt en tysk borgguide), och stigen börjar vid informationsskylten.
• Torre de Maro: Ca 28 km, 32 minuter via A-7 eller N-340 till Maro. Parkera vid byn. På sommaren finns det få platser, så kom tidigt.
• Torre de la Rijana: Ca 33 km, 35 minuter via A-7 och N-340 mot Castell de Ferro. Parkering vid vägen ovanför stranden.

Knapparna under kartan längst ner öppnar rutterna från Playa Tropical direkt i Google Maps – både turen direkt till Cerro Gordo, tornrutterna västerut och österut och promenaderna. Se också parkering och hyrbil.

Till fots och med buss

Till Torre de Velilla och Torreón de Taramay kan du gå från Playa Tropical. ALSA:s kustbussar går längs N-340, men de stannar inte vid tornen, så till resten är bil enklast. Läs mer under bussar.

Praktiskt

Toaletter

• Playa del Tesorillo (Taramay): OpenStreetMap visar en toalett vid stranden.
• Maro: OpenStreetMap visar en toalett vid parkeringen i byn.
• Cerro Gordo, Torre del Diablo, Torre del Cambrón och Rijana: Det finns inga offentliga toaletter som vi har kunnat hitta. Använd en restaurang eller strandbar – köp en kaffe, så går det bra.

Mat

• Mirador de Cerro Gordo: Det ligger en restaurang vid utsiktsplatsen. OpenStreetMap anger öppet lördag–söndag kl. 13–22, men det har vi inte kunnat bekräfta.
• La Herradura: Promenaden vid Castillo de La Herradura är full av restauranger och strandbarer.
• Playa del Tesorillo: flera strandbarer (chiringuitos) precis vid Torreón de Taramay.
• La Rijana: Enligt OpenStreetMap finns det en strandbar på stranden. Om den har öppet utanför sommaren vet vi inte.

Vi har inte kollat priser. Mer om traktens mat: mattraditioner.

Tillgänglighet

Torre de Velilla, Torreón de Taramay, Torre del Cambrón och Fuerte de Carchuna kan ses från väg eller promenad utan att gå i terrängen. Castillo de La Herradura ligger vid den platta strandpromenaden. Till Torre de Cerro Gordo och Torre de Maro krävs en kort promenad på grus- och stenstigar utan skugga – inte lämpligt för rullstol eller rollator. Vid Torre del Diablo och Rijana är stigarna branta.

Karta och rutter

Röd stjärna = Playa Tropical. Klicka på en punkt för namn och avstånd. Kartdata © OpenStreetMap.

Goda råd

• Börja vid dörren. Gå de 15 minuterna upp till Torre de Velilla – så har du sett ett riktigt vakttorn innan du ens har satt dig i bilen.
• Ta med bra skor och vatten. Stigarna vid Cerro Gordo och Maro är av sten och grus, och det finns ingen skugga.
• Kom tidigt på sommaren. Vid Maro och Cerro Gordo blir parkeringarna snabbt fulla, och middagshettan är hård på klipporna.
• Håll avstånd till kanten. Klipporna vid Rijana, Cerro Gordo och Torre del Diablo är branta, och ruinerna är sköra. Klättra inte upp på tornen.
• Spana efter nästa torn. Ställ dig vid ett torn och titta längs kusten – ofta kan du se nästa. Då förstår du hur signalerna gick.
• Kombinera med museet. Museo 1562 i La Herradura ger bakgrunden – kolla öppettiderna på turistbyrån före turen.
• Respektera privat mark. Torreón de Taramay och Torre del Pino är privata, och Torre del Cambrón står i en hotellträdgård.

Tornen är skyddade. Man får inte klättra på dem, ta med sig stenar eller tända eld – inte heller på de torra sluttningarna runt dem, där risken för brand är stor på sommaren. Vid olyckor: ring 112.